Hej bloggen!

 

Eftersom det var en stund sen jag skrev tänkte jag dela med mig av lite glimtar från de senaste två veckorna.

 

Förrförra veckan började lite snöåligt med att jag insjuknade i ögoninflammation vilket innebar att jag vaknade varje morgon med ihopklistrade ögonlock. Själv är bäste dräng, tänkte jag och försökte behandla med linsvätska och ett glatt humör. Efter fyra dagar tvingade Emma mig att gå till ögonläkare Christian, som gav mig ögondroppar. Nu är jag frisk!

 

Förra måndagen var jag och Emma på ett spännande möbelvaruhus som ligger alldeles i närheten av där vi bor. När vi gick runt och strosade bland visningsmöblemangen, det ena glittrigare än det andra, träffade jag på en man som som berättade att han sysslade med traditionell indisk medicin för atleter. Jag har alltid trott att jag med min blotta uppenbarelse visade att jag inte är en potentiell klient för för farbröder som sysslar med traditionell indisk medicin för atleter, men det här mannen var mycket mån om att vi skulle hålla kontakten. Eftersom jag inte var lika övertygad om att vi hade framtid tillsammans föreslog jag att jag skulle höra av mig..

På eftermiddagen åkte vi och letade efter tyg till en Sari, en traditionell indisk klänning, som Emma skulle bära vid söndagens tacksägelsehögtid. Efter lite irrande hittade vi ett fint tyg och Emma var väldigt vacker i sin Sari.

 

 

 

I övrigt bestod den veckan till stor del i att baka inför söndagen och det ovan nämnda tacksägelsedagen. Man går in hårt för den högtiden här i Indien och i kyrkan är det tradition att varje familj efter gudstjänsten får ett litet bord där man kan sälja lite mat, fika eller dylikt. Vi svenskar hade ett eget bord med Snickerskakor och kolakakor. Det blev succé och vi sålde slut våra hundratals bakverk på cirka 20 minuter. Vi fick även smaka många goda lokala specialiteter och jag fick även möjlighet att networka lite kring min fenomenala företagsidé "ChaIce cream". Entusiasmen var översvallande.

Den här veckan är våra rumskompisar, Karin & Sofia, på semester så vi håller ställningar själva här i lägenheten. I måndags skuttade Emma, på Rönnerdalskt manér, upp ur sängen och sa att vi var tvugna att gå upp för attt vi skulle hinna med en massa roliga saker, Det gjorde vi också, men först tvättade jag en massa kläder och Emma gjorde bildk ollage. Efter lunch åkte vi till en handelsgata i de äldre delarna av Punes stadkärna. Där säljer man några bra saker och mycket krimskrams. Vi hade dock bara varit i området en gång tidigare, så när vi skulle hitta gatan gick vi lite vilse för första gången här i Indien. Efter en ofrivillig tur genom Punes sexhandelskvarter lyckades vi dock hamna rätt och Emma gjorde flera fynd. Vid det laget hade klockan dock blivit lite mycket och vår vän och vägvisare Pastor Sachin ringde och sa att vi skulle på hembesök om en timme. Inga problem tänkte vi, vi skulle bara förbi posten först och där ifrån är det bara en 10 minuters-resa hem till lägenheten. Vi bor i ena änden av en väldigt lång gata som heter BT Kawadhe road och om man inte tydligt instruerar rickshaw-chaufförerna tar de gärna en väldigt lång väg till den ände av gatan som vi bor på, istället för att ta en lite kortare väg direkt till rätt ände. När vi skulle lämna postkontoret så instruerade jag min vana trogen chauffören om vilken väg han skulle ta och även när jag märkte att han tog fel väg påpekade jag detta. Kommunikationsproblem var dock tydligen stora för han åkte i full karriär den långa vägen. Det hade väl inte varit så farligt att åka en lite längre tur om det inte varit för det att man måste korsa ett järnvägsspår på den vägen och det hade ju inte heller varit så farligt om det inte hade kommit ett tåg precis när vi kom fram till järnvägskorsningen. 84 vagnar senare hade tåget passerat och hoppet om att jag inte skulle dö av kolmonooxid-förgiftning började för ett ögonblick ljusna, när det plötsligt kommer ett till tåg från andra hållet. Och allt detta hade ju inte heller varit så farligt om det inte hade varit för det alla glada trafikanter under detta förlopp tänkt spara lite tid och köra så långt fram som möjligt och därmed fylla upp hela vägen till bredden. En god taktik på en enkelriktad gata möjligen, men nu stod vi inte på en sådan. När tåget passerat och bommarna öppnades kunde vi konstatera att våra medtrafikanter på andra sidan spåret resonerat precis likandant, vilket ledde till att ingen kunde köra. Efter en mycket lång stunds knixande lyckades vi dock ta oss ur kaoset men hela den korta resan tog oss totalt 50 minuter.

 

I övrigt har veckan varit trevlig och vi har bland annat fått gå på tre olika födelsdagskalas, ett 4-års, ett 52-år och ett 60-års. Vi har även fått spendera vår första natt i ett Indiskt hem, mer om detta återkommer vi med.