När vi skulle åka hem från Goa gick vi till en resebyrå och bokade en bussbiljett som skulle ta oss direkt från Margao till Pune. Efter ca 1h taxiresa från Palolem var vi framme i Margao och frågade på stationen om vår buss skulle gå som planerat, kl 18. Jajjamen, inga problem bara en timmas väntan så vi käkade pringles så länge. Efter en stund kommer det fram en man och frågar vart vi ska och när vi svarar Pune säger han att vi ska ta en annan buss kl 18.30 som ska ta oss till Panjim där vår Punebuss kommer avgå kl 20:00. Okej tänker vi och hoppar in i bussen. Efter knappt två timmar är vi framme i Panjim och hoppar ut på en kolsvart bussparkering för att hitta vår anslutande buss. Lättare sagt än gjort. Efter lite olika besked verkar det som att den ska komma kl 21 så vi väntar och hoppas på att få komma hem. Det enda som lyser upp parkeingen är bussarnas strålkastare, runt oss går försäljare. Någon försöker kränga en väska, en annan chai eller glass. Vi vill bara sitta ner men hittar inget bättre än ett upphöjt brunnslock där vi slår oss ner en halvtimme. Till slut kommer vår buss, det vet vi efter att ha frågat varenda chaufför på 6 olika bussar. Det visar sig att vi ska åka med en riktigt sovbuss med breda sängar och vi tänker muntert att "Det här kanske var värt att vänta på!" Sen börjar bussen rulla och vi inser att vägarna fortfarande är Indiska. Vi studsar bokstavligt talat upp och ner, slår huvudet i taket och packningen rullar runt i vår lilla hytt. Jag har aldrig mått så illa under en resa i hela mitt liv och var dessutom kissnödig från att vi hoppade på bussen och vi vet alla att det inte blir bättre av att skumpa fram. Efter några timmar stannade vi iallafall på något sjaskigt vandrarhem/vägkrog som kändes som en fängelsematsal men det fanns i allafall toalletter och jag var tacksam även om det kändes som att jag befann mig i en smutsig ladugård med trasiga väggar. Resten av vägen till Pune lyckades vi somna till och från och runt 6 snåret var vi framme. Jag hoppade ner från vår slaf och frågade "var är vi?" "Pune" "stannar bussen vid Pune station?" "Nej" "Vilket är nästa stopp?" "Swargate, vi är där nu" Och det kändes som ett bra ställe att kliva av på efter som det sas vara sista stoppet i Pune, och det var där vi klev på bussen TILL Goa. Så vi hoppar ut och ber en rikshawförare köra oss till BT Kawade road där vi bor och till en början verkar det inte vara några problem men när föraren säger "I don't use to go to Pune city. It is very far" Blir vi förvirrade. Det visar sig att bussen vi åkt med inte åkte in i själva staden Pune, utan droppade passagerarna i utkanten. Sådär 2,5 mil utanför. Det blev vår livs längsta (och dyraste) rikshawfärd. Genom bergen (där vi såg solen gå upp). På motorvägen mot Mumbai. På enkelriktade genvägar. I en hastighet på max 40km/h.

 

När vi äntligen började känna igen oss drog vi en lättnades suck och var mer än redo att slänga oss på sängen och sova lite ordentligt! Min kropp var inte helt inne på de banan. Istället fick jag fruktansvärt ont i magen, en smärta som höll i sig i åtta riktigt jobbiga timmar. Jag försökte ta värktabletter men kräktes upp dem. På kvällen lättade smärtan och vi kunde båda somna av utmattning.

 

Igår var vi oss en doktor för tredje gången den här månaden eftersom jag haft någon hudinfektion som inte vill ge sig och nu magontet och jag längtar efter Sveriges kliniskt rena undersökningsrum och tabletter som inte ligger i smutsiga plastburkar och doktorer som spritar händerna eller iallafall tvättar dem mellan patientbesök och kontakt med mediciner. Det känns nästan som man blir mer sjuk av att besöka doktorn än att låta bli. Alla tre doktorsbesök har jag dessutom fått olika sorters piller för att behandla samma hudinfektion, doktor nummer 2 gav mig en mirakeldos som fungerade över förväntan bra men fast jag bad om samma medicin hos doktorn igår fick jag något nytt. Jag som i vanliga fall är skeptisk mot att ta ipren och som brukar ha ruskiga problem med att svälja tabletter känner mig som rena tablettmissbrukaren den här månaden :P

 

 

Nu ska jag inte beklaga mig mer, men vill gärna att ni ber för oss den sista tiden som är kvar här så att den kan bli så bra som möjligt!

 

Gud välsigne er!
//Simma genom Emma

 

 

 

ps. vad jag INTE kommer sakna med sjukvården i Indien är att jag inte behövt sitta i någon väntkö och att medicinerna är så galet billiga. Ett paket värktabletter (likvärdiga med Pamol) kostar sisådär 1,30kr :)