In i den lagade jeepen tillsammans med familjen Keskar och mot Aurangabad! En timmas resa med fantastisk utsikt längs den delvis skogskantade vägen. ”Life is not meausered by the number of breath you take but by the number of moments that take your breath away” har någon sagt, och när vi hoppade ur bilen för att titta på utsikten tappade vi båda andan. Det var makalöst! En höjd och ett djup som inte kan beskrivas, berg och små vattenfall och långt där nere fält och grönområden. Innan andlösheten förde oss in i medvetslöshet åkte vi vidare till ett fort som byggdes på 1400 -talet. Vi vallfärdade hela vägen upp till toppen och pustade sedan ut framför ännu en fascinerande utsikt. Det här med att vara uppe i bergen är ganska fett! Det bästa (typ) med fortet var att det sprang runt små skitsöta ekorrar där och träden var ockuperade av apor. Det var förstås inte bara utsikten som var fascinerande, hela bygget är otroligt! Jag är glad att jag inte behövde släpa upp järnkanonen för alla tusen (?) trappsteg, för att inte tala om att bygga trappstegen och fortet… Vilket jobb! Men det var väldigt smart byggt för att skydda mot inkräktare. Jag har alltid gillat fort. De är tidslöst vackra och bär på en historia. Jag undrar vad de män som för många år sedan höll utkik i det högst belägna tornet, dagdrömde om?

Efter några timmar åkte vi vidare till nästa sevärdhet; Ellora caves! För några veckor sedan var vi på Elephanta Island och kollade in grottorna där och fascinerades, men det här mina damer och herrar var så mycket fetare! Hundratals statyer urkarvade i bergväggen, elefanter, gudinnor, gudar, tempel och offerplatser. Och ännu fler apor! (inte i sten alltså, riktiga). De hoppade på bilar, satt och chillade med en banan i handen, drog i varandras svansar och hoppade i träden. Coola, smarta och faktiskt ganska otäcka, man vill gärna ha dem som allierade om ni förstår vad jag menar…

Sen åkte vi hem genom skogen. Familjen Keskar berättade att man kan se leoparder efter mörkrets inbrott (hur man nu ska kunna se dem i mörkret…) men trots uppspärrade ögon mellan tupplurarna såg vi inte en enda. Det var ändå mysigt att skumpa fram där på vägen, högt uppe på berget omgiven av skog, sten och troligtvis en mängd djur någonstans i mörkret.  

Majs förvarade i hyddor. Färsk koriander, grön och röd chilli, chico bär, mangoträd, lime, ingefära, sojabönor, linser, bananer och bomull. Allt detta har vi fått se på dagens lantbruks utflykt. Det var väldigt vackert och intressant att se hur det vi köper packeterat i affären från början fått liv och växt upp och skördats. Det är skördetid nu. Majsen förvaras i hyddor i väntan på att jordbrukarna ska få ett bättre pris för den. När priset är bra kan majsen säljas för 1000-2000 RS/ 100kg. Alltså ca 20kr/kg. Ingefära är en riktig ”gamblingkrydda”, ett dåligt år kan man förlora mycket på att odla den. De tre senaste skördarna har gett dålig vinst. Men ett bra år kan man få 4000 RS/100kg -Det här året har bönderna tro på att det ska gå med bra vinst!

Bomullen som odlas här är till stor del organisk. En del i det sociala arbete som Monish (jobbar för HCC, har varit i Finspång och är vår värd här) för här är att informera om exempelvis miljörisker och miljövänligt odlingssätt. Jordbrukarna här har även fått lära sig om ormar för att minska antalet dödsolyckor orsakade av dessa slingrande varelser. Kunskap överlag är en viktig kärna för att få samhället att fungera och utvecklas. Här drivs också ett pojkhostel som finansierats av missionskyrkan i Finspång. Nu när det är Diwali är de flesta pojkarna inte här, men tre glada kids + ”chico” (Monish och Sunitas yngsta dotter J) har vi lekt med  idag! Vi har spelat bandy, lekt jaga (jag och Simon har verkligen jordens sämsta kondition! Vi kände oss som två skröpliga hundraåringar ;)) hör och häpna så lärde vi kidsen en sång - på Hindi! En väldigt enkel men rolig rörelselåt vi lärde oss på youth camp. Översatt går den såhär ”Jesus älskar mig jättemycket, jättemycket jättemycket jättemycket”

På kvällen åkte vi på gudstjänst i Rampurwadi. En plats vi hört mycket om och nu äntligen får se. Det var en fantastiskt mysig gudstjänst i en liten mörk lokal upplyst av ett stearinljus på väggen. Mötet var inte speciellt långt, kanske ca 45 min men det fanns en äkthet och en känsla av gudsnärvaro och jag tänkte ”Det är i de små sammanhangen som det är lättast att hitta Gud. Här är Gud”

Resan till kyrkan äventyrades då bilen ett par hundra meter från kyrklokalen bestämde sig för att ge upp. Något fel med kopplingen. Vägarna här är väldigt dåliga. Så vi fick låta bilen stå kvar i mörkret och gå sista biten, akta oss för komockor och lyssna på ljudet av apor vid sidan av vägen. Hem åkte vi rikshaw, väldigt skumpig färd! Men vi överlevde ;) Vi fick en matlagningskurs av Sunita ikväll, så den som vill och vågar kan få smaka på Indiskt á la Simma när vi kommer hem ;)

Nu ska vi kura ihop hos i sovsäckar och täcken och försöka stänga ute kylan - här märks det att det är vinter. Ca 10 grader ute och ingen värme där vi sover.

Lev väl och simma lugnt!

Klockan är 05:39 (i Sverige, men det känns som att den inte är ett dugg mer här) och vi är precis hemkomna från Kengaon (tror vi). Orten där både Akshay och Steven David växt upp och där det finns ett stort socialt projekt som HCC stöttar. Vi åkte med Akshay och fick på hos hans föräldrar :)

 

Vi besökte  Mukti Mission som är som ett minisamhälle för föräldralösa, ensamstående kvinnor, blinda och förståndshandikappade och äldre. Det finns skolor, ett kök som lagar mat åt ca 500 kvinnor och barn varje dag, äldreboende, arbete för de blinda; de flätar korgar! :) Det finns en kyrka också som rymmer 2000 besökare. Hela samhället kändes väldigt fridfullt och det är ett fantatsiskt och viktigt projekt, grundat av Pandita Ramabaj

 

 

 

Skulle gärna berätta och förklara mer men nu måste vi rusa iväg! Vi ska åka till Pimpri idag, bo hos två familjer ochs en på måndag åker vi på ungdomslägret! Vi är tacksamma för era böner, just nu är vi båda ganska krassliga och Emma har precis blivit frisk efter några febriga dagar så vi hoppas på lite extra kraft och ork de här dagarna :)

 

kram på er! (Simma lugnt)

 

1. Strosande längs Arabiska havet 2. I Pune får man ingen färg, men i Mumbai.. 3.Galen kväll med dansande servitörer, guidning genom alla legendariska musikföremål men framförallt KÖTT :D 4."Uncle, do you have pani (vatten)? 5.Simon och Danni har fågelfobi, tillskillnad från den här killen 6.Bazarer på kvällen är något av det mysigaste! Och jag (Emma) har lärt mig att pruta! 7.Funderat på att skaffa ny lya? 8.Meloner, granatäpplen, anannas, satsumas, guava -you name it, we eat it! 9.Utanför "Chhatrapati Shivaji maharaj vastu Sangrahalaya (Prince of Wales Museum) 10.Paus i kricketmatchen 11.Danni på besök gjorde Indien lite roligare! :) 11.Gateway of India

När vi planerade för vår resa hit till Indien funderade vi på vad syftet skulle vara, vad vi ville få ut av resan och vad som kändes viktigt att fokusera på. Vi kom ganska snabbt fram till att det gärna ville komma nära människor och se och försöka förstå deras livssituationer och att möta människor på deras villkor, i deras hem. Om det var möjligt skulle vi vilja bo hemma hos familjer, som inneboende i kortare perioder. Nu sitter jag i ”vår” lägenhet och tänker med tacksamhet och värme tillbaka på den första familjen som välkomnade oss in i deras hem, en enkel boning i slummen.

Familjen är kristen och består av Uncle Peter Rut och Rajanish. Rajanish är 21 år och studerar sista året på ekonomiprogrammet på college, när hon blir färdig i vår ska hon börja jobba på bank. Rut är hennes mor och Peter hennes farbror. Rajanish far gick bort för några år sedan. Vi kom hem till familjen vid lunchtid och blev bjudna på dal (linsgryta), ris, chapati (indiskt bröd som äts till de flesta måltiderna) och ett frasigt friterat bröd som jag tror heter ”papper”. Rajanish serverade oss och Uncle Peter och såg hela tiden till att vi var nöjda och hade mat på tallrikarna. Hon och hennes mamma åt när vi var klara. Vi satt på golvet och åt förstås med händerna. Huset de bor i består av ett rum med kokvrå. Det finns två hårda sängar, en liten tv-apparat, en gasspis och olika kokkärl. På den rosa väggen med avflagnad färg hänger en hylla överlastad med gulnade tidsskrifter. Uncle Peter var författare. På väggarna hänger också fyra almanackor, något vi lagt märke till finns gott om i många hem. Varför ha en när man kan ha fler? På kortsidan sitter också en tavla som visar Jesus sista måltid med lärljungarna, från Bibeln, och ett kort på Uncle Peter och Ruts föräldrar.

Det är ett enkelt hem, ändå välkomnar de oss med värme och gästfrihet. Efter att vi ätit frågar Rajanish med den typiska indiska accenten ”are you tired? You sleep now!” Men vi är ju mer intresserade av att prata med familjen än att sova, så därför försöker vi övertyga dem om att även om vi ser trötta ut så är det ingen fara. Istället pratade vi en stund med Uncle Peter som kunde bra engelska även om det ibland var svårt att höra vad han sa. Rut sa inte så mycket alls. Hon var sjuk i feber och behövde vila sig. Om hon kunde engelska vet jag inte. Våra värdar bad oss sitta ner på sängkanten, själva donade dem i köksvrån eller satt på den andra sängen. Uncle Peter visade ett sånghäfte som han fått av sin pappa som var frälsningssoldat så vi bläddrade igenom häftet och hittade flera sånger som både vi och Uncle Peter kunde!

När klockan närmade sig fyra blev det dags för oss att åka med Uncle Peter på bönemöte där vi också skulle träffa pastorn. Det var vi tre, två pastorer, tre kvinnor ur församlingen och en kille på 12 år som samlades i en lägenhet. Det pratades och skrattades och delades minnen (allt på Hindi) och sedan predikade pastorn och vi bad tillsammans. Sen bjöds det på den populära rätten Biryani som vi fått på nästan varje bönemöte. Innan vi åkte ”hem” till slummen igen sjöng vi några sånger på Hindi. Även om vi inte förstår riktigt vad vi sjunger börjar vi lära oss några av sångerna, och annars kan man klappa i takt. Det är det ”instrument” som används ihop med sången på mötena.

Tillbaka hos familjen drack vi chai tillsammans och fortsatte att sjunga sånger från Frälsningsarméns sånghäfte från. Utanför spelades HÖG musik och barn dansade och slog i takt med små trästavar framför en stor avbild av en hindusik gudinna. Det pågick nämligen en stor festival till hyllning för nio olika hinduiska gudinnor, en festival som därför skulle nio dagar med musik långt in på natten. Framåt tiotiden kom frågan igen från Rajsnhi (mer som en uppmaning den här gången) ”are you tired? You sleep now!” så vi tog våra tandborstar och följde med Rajshni till framsidan av huset där det fanns ett hörn, insynsskyddat genom en mur av tegelstenar, där vi kunde doppa tandborstarna i ett kärl med vatten och spotta ut det vita löddret på marken och se det rinna ut genom ett runt hål i väggen. Det kändes mysigt att stå där, lite som att vara på läger eller campa fast utan tält. Borsta tänderna i månskenet till ljudet av indisk musik och skällande hundar. Innan vi la oss för att sova var vi tvungna att besöka toaletten. Hemma i Sverige (eller i flera av hemmen vi besökt här) skulle jag bara ursäktat mig och frågat efter damernas. Här blev det ett lite större projekt. Familjen vi bodde hos har ingen egen toalett. För 30 RS (ca 5kr) i månaden har de tillgång till en gemensam toalett som de allra flesta i slumområdet använder. ”Kan de använda den så kan väl vi också det” tänkte jag och Simon. Men familjen var klart övertygad om att det inte var en bra idé. Den städades tydligen bara var tredje dag och var däremellan väldigt äcklig. Så vi fick aldrig se den utan fick istället låna en toalett av grannarna som hade en egen på taket. Den var fräsch för att vara ett hål i marken med plastlock och utanför toalettbåset var det fint att stå och se kåkstäderna uppifrån. Fyrkantiga ihoplappade lådor av olika material, klädsträck med färgade och grå tygstycken, gula röda och gröna glödlampor hängde som ett lysande tak över en av kåkgränderna.

Simon fick sova i en av sängarna, Rut i den andra. På ett cm högt underlag av filtar och en bastmatta låg jag och Rashnij. På golvet nedanför Simons säng sov Uncle Peter. Att ligga på golvet hade jag inte mycket emot, däremot var kudden stenhård. Men jag lyckades somna några gånger till den hinduiska musiken. Rashni satt vid fotändan på vår ”säng” och pluggade ekonomi några timmar innan hon också drog täcket över huvudet, bokstavligt talat.

Det finns många gatuhundar här i Indien och på dagen gör de inte mycket väsen av sig, det är istället efter tolvslaget som kriget bryter ut och ylanden och skällande skär genom natten. Klockan sju väcktes vi av ett ”kucekliku” från en tupp som spatserade utanför dörren. Uncle Peter var redan uppe och i färd med att koka vatten över öppen låga. Rashni gick också upp men sa åt mig och Simon att fortsätta sova. Framåt nio väckte hon mig och undrade om jag ville ta ett bad. Min spontana tanke var ”nej, det är ju bättre att jag gör hemma i lägenheten i en ordentlig dusch. Jag tvättade ju mig dessutom igår” men hon insisterade så jag följde med ut till hörnet där vi borstat tänderna kvällen innan. Hon pekade på ett stort metalliskt kärl med varmt vatten, det som Peter kokat upp tidigare, och ett kärl med kallt vatten samt en tvål. Sen stängde hon dörren ut mot gatan och den in mot huset så att jag skulle kunna vara ensam. Egentligen kände jag inget större behov av en noggrann rengöring, men hur ofta får man chansen att tvätta sig innanför en tegelmur under klarblå himmel och med en strålande sol som belysning? Efter att av ren klumpighet tappat min midjeväska med pass och viktiga papper i en av hinkarna med vatten (det gick bra) njöt jag riktigt av att hälla det varma vattnet över mig med hjälp av ett litermått och se vattnet rinna ut genom det lilla runda hålet i väggen. Efter uppfräschningen fick vi frukost; vitt bröd med sylt och en kopp svart te.

Framåt förmiddagen åkte jag och Simon tillbaka hem till lägenheten. Simon hade dragit på sig en förkylning och lite feber. Familjen var ledsna att vi skulle gå så snart, de hade gärna sett att vi stannat hela dagen. Men vi lovade att komma tillbaka och träffas igen.