We have now been in India for three months and the time has come to go home to Sweden and meet our families and friends (eventhough we seem to find more and more reasons to stay!) We are so very thankful for the great kindness and hospitality that has been shown to us. It has been a true blessing for us to visit many homes and meet many different people. We are very thankful that we have got the oppurtunity to pray with many of you. we will continue to pray for you, the different congregations we've been to and the HCC church.

Even before we came here, HCC and India had a big place in our hearts because of the contact our churches hav had through the years and now after three blessed month that special place has grown and we will forever keep you in our minds.

 

Before we took the flight to India, Maria Bark gave us one last advice, she said; "Nothing will be as you expect it to be but try to just go with it". And she was right. For example; we had promised our parents (and ourselfs) NOT to go on the bike but already the first week we were going tripleseat... -and we enjoyed!

 

"Prabouh me sada
anandit raho
Me phir keta ho
anandit raho"
(if you don't understand what I was trying to write it says;
"rejoice in the Lord, once again I say rejoyce in the Lord")

We have had so many reasons to rejoyce in the Lord during this journey! To see different churches, hear wonderful testamonies, see the great social work that HCC is doing, praise the Lord by dancing like crazy ;) and so many different things! We have seen God here, through you -his disciples!

We hope that this exchange between our churches will continue so that we always may now that we are brothers and sisters across the borders- one in christ. And so that we can inspire each other, help and learn from each other.

 

 

-hänger köpcentrum; shoppar på Levis, dricker julchoklad på ett fik, spanar in senaste elektroniken, äter spännande indiska frasbollar med mosadpotatis och söt sås i (mums!)
-för Emmas del firar utan familjen
-firar jul tillsammans :)<3
-åker rikshaw
-firar i Indien!

 

Vi har haft en mysig stressfri dag där vi kunnat göra vad vi vill. Tänt ljus och myst, pratat med våra älskade och saknade familjer, gett varandra små julklappar (inte det lättaste att köpa till varandra när vi nätt och jämt sitter ihop ;)) och lyssnat på julmusik förstås! Nu har vi sett en fantastiskt fin och sorglig film. "Extremely loud and incredible close". Jag (Emma) grät igenom nästan hela filmen. Nu ska vi runda av dagen med julevangeiet och en egen liten midnattsmässa, för som jag läste på någons facebookstatus idag; "Jesus is the reason for the season" :)

God Jul vänner! Vi önskar er en välsignad juletid :)
kram Simma! :)

I torsdags tog vi tåget till Pimpri där vi fick en ordentlig dos julstämning! De hade pyntat kyrkan med färgglada girlanger i taket och bjöd på ett ordentligt julprogram med dans, sång, bibelverser som söndagsskolanbarnen lärt sig utantill, julspel med fantastiska kostymer, sketcher och så självklart en tomte! Jag och Simon bidrog med att också läsa en bibelvers utantill, Simon på svenska och jag på Hindi ;) "Gläd dig i Herren, återigen säger jag er, gläd er i Herren!"-Fil 4:4 För vår fantastiska insats fick vi varsin present innan det blev långdans på estraden :) Efter Julprogrammet fick vi hänga med ungdomarna och pastorn på christmas caroling igen! :D Kul tyckte vi och var taggade på att skråla till gryningen, men av ren omtanke (hoppas vi ;)) blev vi hemskickade vid klockan två för att vi inte skulle trötta ut oss trots försök att övertyga dem om att svenska vikingar (vi alltså) lätt klarar en hel natt av vakenhet men likväl hamnade vi i ett stort och fint hus där vi fick sova över natten :P

 

Fredagen bjöd på något vi länge sett fram emot; ett riktigt indiskt bröllop! :D Det var en fantastisk upplevelse, 2000 gäster var bjudna och tro det eller ej men brudparet gick in i kyrkan till ljudet av säckpipor! I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva...

 

 

 

 

  

I lördags var vi bjudna på julfest kl tre på eftermiddagen, så vi halv fyra började vi ta oss från lägenheten och till platsen för festen men när vi kom dit hade bara ca 10 personer kommit, om ens det... Men vi lekte glatt springtävlingar och luktade på den goda maten som puttrade i världens största gryta :) Fler församlingsmedlemmar trillade in efter hand och vid kvart över sju avslutades de sporadiska lekarna och programmet inne kyrkan började! Det bjöds även där på sång, dans och julspel samt nattvard. Vi var väldigt tacksamma över att allt var på engelska :) En lång men trevlig fest!

 

Söndagmorgon, da'n före doppare da'n, idag alltså, tog vi än en gång tåget till Pimpri -den här gången själva! *stolta
Vi var bjudna på lunch hos Vaishali men gick först på gudstjänst. Eftersom ungdomarna sjungit julsånger till sex på morgonen var medelåldern relativt hög och stackars pastorn som också varit med och sjungit julsånger hela nätterna höll nog på att nicka till. Som tur var hölls predikan av Ashish (han hälsar särkilt till Susanna och Thomas och Maria H vars kalas han närvararde vid för två år sen). Predikan var på engelska :D Jag tycker det var roligt att Ashish predikade på engelska och en kvinna översatte till Hindi och på vissa möten vi varit på predikas det på maharati och en översättning ges på Hindi eller vise värsa = för många språk i ett land? :P

 

Nu har vi druckit glögg, ätit lussekatter, pepparkakor och snickers till kvällsmat samt provpackat alla våra saker för nu är det inte långt kvar tills vi kommer hem till Sverige! Vi lämnar Pune på onsdag kväll och landar i Sverige på fredag morgon. :)

 

Kram på er och simma lugnt! ;)

Vi stod och vid gasspisen och kokade julgröt (havregrynsgröt med kardeumma, nejlika och kanel i) i godan råd när vi insåg det katastrofala; vi har ingen mjölk! Men tänk vilken tur att bara femtio meter ner för gatan ligger en liten minibutik så jag tog med mig 120RS och sprang ner dit. Vi är ganska trogna kunder där och mannen bakom disken gav mig glatt ett paket mjölk och ett paket apelsinjuice men sen blev det lite problematiskt för kalaset kostade 158RS.. Men tänk vad snälla människor det finns i världen, han bara skrattade och sa att jag kunde komma tillbaka imorgon med resten av pengarna :) Tur för mig!

 

Lika bra gick det inte tidigare idag när jag skulle beställa mat från Tandoor. Vi har beställt mat därifrån säkert 5-6 gånger (de har fri hemleverans och grym mat :D). Simon brukar för det mesta ringa, jag har så svårt att både förstå och bli förstådd. Första gången jag ringde dit slutade det med att de bad mig skicka ett sms med beställningen och addressen istället. :P Efter det har Simon fått sköta puckarna och det har gått alldeles utmärkt! När han ska förklara var vi bor säger de bara "yesyes, we know", ett tecken på att vi beställt lite för många gånger? HURSOMHELST idag kom vi fram till att det ändå var min tur att göra ett försök. Jag slår numret, någon lyfter luren i andra änden. Någon som samtidigt är ute i trafiken, troligen på en motorcykel eller dylikt och endast har för avsikt att låta mig lyssna på bruset för att efter en stund säga "call our other number, I am out". Okej tänker jag och ger det en ny chans. Någon lyfter upp luren och vi för följande konversation:

"Hello, is this Tandoor restaurant? My name is Emma and I would like to order some food"
"Bollah Mahrati!" (prata maharati)
"sorry, only English, maybe I can talk to someone else?"
"mrmmrjshj..."
"I would like to have mixed spring rolls and chicken drumsticks"
"sorry?"
"-jag upprepar ordern-"
"mixed spring rolls aur chicken drumsticks aur?"
"thats fine"
"okey. Where?"
"Silver Heritage appartment on BT Kawade road"
"Silva Heritch?"
"Silver Heritage appartment on BT Kawade road"
"wait.."
"Is it always the same guy who delivers the food? cause then he knows where we live.."
"Which floor? whats your phonenumber?"
"groundfloor, this number that I call from."
"homenumber"
"I don't have any..."
"kkcschshhhwiytcsa"
-han lämnar telefonen och det brusar en lång stund-
"hello?"
-samtalet bryts-

 

Vi väntade en timme men det kom ingen mat. Jag ska aldrig mer försöka mig på att beställa hämtmat i Indien. Tur att man är bra på annat.

 

Med vänlig hälsning, Emma.

 

Förresten gjorde jag något klantigt förut... Vi gick in i en skoaffär och jag går genast fram till en skohylla, lyfter upp ett par skor, kikar lite på de och ställer tillbaka dem. Dessvärre ramlar skon ner från sin ställning och stöter till skon jämte. Det blir dominoeffekt och plötsligt ligger fyra par skor på golvet... En robust man i medelåldern ser lätt ansträngd ut och ber mig gå in i butiken, innan han böjer sig ner för att plocka upp skorna. Jag ber om ursäkt och går längre in, lyfter ner och tittar på olika skor och sen går jag tillbaka till första hyllan igen och är extremt försiktig när jag lyfter ner skorna därifrån igen. Inget ramlar den här gången. Allt i sin ordning tills Simon pekar på en, två, nej fyra skyltar som hänger på skoväggen framför mig "Please, do not touch" oooopsie!

 

 

 

I helgen har vi fått flytta in hos vår vän Swapnil, och ni som känner honom förstår att det inte kan ha blivit annat än bra :)

 

I lördags var vi med på en ungdomsdag som "FICF" (freedom in christ fellowship) organiserade. En kyrka i Kondwha som Swapnil är engegerad i. Det var en bra dag fylld av lovsång, seminarier, diskussion, god mat och lekar. Vi är nöjda! Men vad vi är mest "nöjda" över är att Gud är så GOD, kan ni tänka er vad som hände? Vi tog en rikshaw till ungdomsmötet och lyckades få en riktigt trevlig chaufför som glatt pratade på om livet i Indien och när vi hoppade av önskade han oss Guds välsignelse :) Vad som också hände när vi hoppade av var att Simon ringde Swapnil, betalade föraren och klev ut. Det blev lite mycket på en gång för när rikshawföraren åkt iväg inser vi det som bara inte får hända; Simons väska är kvar i "bagageutrymmet" på rikshawn!" Med kläder, dagbok och mobilladdare... Dessutom verkar vi ha blivit avsläppta på fel ställe... Vi knallar ut till vägen där vi blev avsläppta, ber en bön och hoppas att föraren upptäckt väskan och i sin barmhärtighet vänder tillbaka. Men oddsen är inte speciellt stora. Swapnil och hans syster kommer och hämtar oss för att frakta oss till rätt ställe (bara några hundra meter bort) och preciis när vi ser dem komma ser vi från andra hållet rikshawn med den fina kristna chauffören komma mot oss :D och Simon får sin väska tillbaka :D! Praise the Lord! :)

 

Påväg hem till familjen Makasare stannade jag och Steffie (Swapnils lillasyster) för att köpa mutton...

 

 

Vi hade det hur bra som helst hos familjen, Åt god mat, skrattade, pratade, såg Kung Fu panda 2 och spelade gitarr & munspel... Så skönt att vara hos någon man känner, det blir avslappnat på ett annat sätt :) På söndagen var vi på gudstjänst i FICF kyrkan. Mötet började 9, men halv tio satte vi oss i köket för att äta frukost.. :P Det var en bra gudstjänst! Mycket dans och sång och ös och det fanns en fin gemenskap bland församlingsmedlemmarna :) Ett inslag i gudstjänsten var att vem som helst fick berätta vittnesbörd och 5-6 personer gick fram och berättade hur Gud på något sätt hjälpt och välsignat dem :)

På eftermidagen flög vi drake på Swapnils takterass :D

 

och på kvällen gick vi för förstagången på en indisk bröllopsfest! :D (Jag var uppklädd till tänderna i indisk saree och indiska smycken)

Igår kom vi hem från Bhiwandi (Mumbai) fyllda med ny kraft, energi och inspiration! Församlingen vi besökte där växer fram ur fattigdom och i hinduistiska och muslimska kvarter. Vi fick förmånen att lyssna till så många gripande vittnesbörd! Många människor som haft drog- och alkoholproblem som fått möta Jesus och fått sina liv förändrade. De flesta i församlingen har konverterat från andra religioner och är så inspirerande hängivna sin tro och församlingslivet. Vi bodde hemma hos pastor Sunil och hans familj i fem dagar och fick vara med på gudstjänster (de har 2x3h på söndagen. Första gudstjänsten i ett garageliknande utrymme med öppna dörrar), cottage prayer meeting (rekord i att klämma in människor i ett litetlitet enrumshus, de som inte fick plats på golvet stod utanför och lyssnade), "söndagskola" i ett litet hem i ett slumkvarter (Simon berättade om Jona och den stora fisken), kvinnomöte (Första gången Simon deltog på ett sådant) och vi blev varje dag hembjudna på mat hos olika fantastiska välkomnande församlingsmedlemmar. :)

 

Vårt böneliv fick lite utav ett uppsving här. Varje morgon kommer 2-3 medlemmar till kyrklokalen (som ligger i samma hus som Pastorsfamiljens lägenhet, bara en trappa ner) för att be. Pastor Sunil är i ständig bön, bokstavligt talat (till och med innan han svarade i telefon, för rikshaw föraren när vi åkte någonstans etc.) Innan vi gick någonstans bad vi tillsammans. Påvägen ut gick vi in i kyrklokalen och knäböjde framför korset. När vi kom "hem" bad vi och tackade Gud. På alla kyrkliga aktiviteter bad vi och vi har fått be tillsammans med så många människor! Vi har med glädje lovat att fortsätta be för Bhiwandi, för församlingen som växer men också möter så mycket svårigheter som för oss är svåra att greppa, och du får mer än gärna instämma i den bönen!

 

 

Maharastras nationalrätt har vi fått smaka på också! Chapatti fylld med en massa söta deg/kaksmulor som doppas i varm mjölk. Också en intressant lunch ;)
Men extremt mycket god mat har vi fått också :D Kyckling, mutton, fisk, ris, chapatti -you name it :) -mums!

ÄNTLIGEN har vi blivit invigda i indiernas förunderliga värld av sport; Cricket!!

Vi slog och kastade och tog runs tillsammans med en av ungdomarna i kyrkan som hängde där under hela tiden som vi var i Bhiwandi, kul för oss men vi hoppas att han är tillbaka i skolan nu istället för att lira lovsång på kyrkans tak med två glada svenskar ;)

 

Hem åkte vi tåg. Simon blev föst till tåget av en polis med betong och sen satt vi sedvanligt på bagagehyllan de 3 timmarna hem till Pune. Indien är ett spännande land ;)

 

Vi har haft några riktigt välsignade dagar och är nu tillbaka i Pune för att njuta av återstående TVÅ veckor innan vi är hemma i Sverige! Galet vad tiden går fort hörrnini!

 

Simma lugnt!:)

 

När vi skulle åka hem från Goa gick vi till en resebyrå och bokade en bussbiljett som skulle ta oss direkt från Margao till Pune. Efter ca 1h taxiresa från Palolem var vi framme i Margao och frågade på stationen om vår buss skulle gå som planerat, kl 18. Jajjamen, inga problem bara en timmas väntan så vi käkade pringles så länge. Efter en stund kommer det fram en man och frågar vart vi ska och när vi svarar Pune säger han att vi ska ta en annan buss kl 18.30 som ska ta oss till Panjim där vår Punebuss kommer avgå kl 20:00. Okej tänker vi och hoppar in i bussen. Efter knappt två timmar är vi framme i Panjim och hoppar ut på en kolsvart bussparkering för att hitta vår anslutande buss. Lättare sagt än gjort. Efter lite olika besked verkar det som att den ska komma kl 21 så vi väntar och hoppas på att få komma hem. Det enda som lyser upp parkeingen är bussarnas strålkastare, runt oss går försäljare. Någon försöker kränga en väska, en annan chai eller glass. Vi vill bara sitta ner men hittar inget bättre än ett upphöjt brunnslock där vi slår oss ner en halvtimme. Till slut kommer vår buss, det vet vi efter att ha frågat varenda chaufför på 6 olika bussar. Det visar sig att vi ska åka med en riktigt sovbuss med breda sängar och vi tänker muntert att "Det här kanske var värt att vänta på!" Sen börjar bussen rulla och vi inser att vägarna fortfarande är Indiska. Vi studsar bokstavligt talat upp och ner, slår huvudet i taket och packningen rullar runt i vår lilla hytt. Jag har aldrig mått så illa under en resa i hela mitt liv och var dessutom kissnödig från att vi hoppade på bussen och vi vet alla att det inte blir bättre av att skumpa fram. Efter några timmar stannade vi iallafall på något sjaskigt vandrarhem/vägkrog som kändes som en fängelsematsal men det fanns i allafall toalletter och jag var tacksam även om det kändes som att jag befann mig i en smutsig ladugård med trasiga väggar. Resten av vägen till Pune lyckades vi somna till och från och runt 6 snåret var vi framme. Jag hoppade ner från vår slaf och frågade "var är vi?" "Pune" "stannar bussen vid Pune station?" "Nej" "Vilket är nästa stopp?" "Swargate, vi är där nu" Och det kändes som ett bra ställe att kliva av på efter som det sas vara sista stoppet i Pune, och det var där vi klev på bussen TILL Goa. Så vi hoppar ut och ber en rikshawförare köra oss till BT Kawade road där vi bor och till en början verkar det inte vara några problem men när föraren säger "I don't use to go to Pune city. It is very far" Blir vi förvirrade. Det visar sig att bussen vi åkt med inte åkte in i själva staden Pune, utan droppade passagerarna i utkanten. Sådär 2,5 mil utanför. Det blev vår livs längsta (och dyraste) rikshawfärd. Genom bergen (där vi såg solen gå upp). På motorvägen mot Mumbai. På enkelriktade genvägar. I en hastighet på max 40km/h.

 

När vi äntligen började känna igen oss drog vi en lättnades suck och var mer än redo att slänga oss på sängen och sova lite ordentligt! Min kropp var inte helt inne på de banan. Istället fick jag fruktansvärt ont i magen, en smärta som höll i sig i åtta riktigt jobbiga timmar. Jag försökte ta värktabletter men kräktes upp dem. På kvällen lättade smärtan och vi kunde båda somna av utmattning.

 

Igår var vi oss en doktor för tredje gången den här månaden eftersom jag haft någon hudinfektion som inte vill ge sig och nu magontet och jag längtar efter Sveriges kliniskt rena undersökningsrum och tabletter som inte ligger i smutsiga plastburkar och doktorer som spritar händerna eller iallafall tvättar dem mellan patientbesök och kontakt med mediciner. Det känns nästan som man blir mer sjuk av att besöka doktorn än att låta bli. Alla tre doktorsbesök har jag dessutom fått olika sorters piller för att behandla samma hudinfektion, doktor nummer 2 gav mig en mirakeldos som fungerade över förväntan bra men fast jag bad om samma medicin hos doktorn igår fick jag något nytt. Jag som i vanliga fall är skeptisk mot att ta ipren och som brukar ha ruskiga problem med att svälja tabletter känner mig som rena tablettmissbrukaren den här månaden :P

 

 

Nu ska jag inte beklaga mig mer, men vill gärna att ni ber för oss den sista tiden som är kvar här så att den kan bli så bra som möjligt!

 

Gud välsigne er!
//Simma genom Emma

 

 

 

ps. vad jag INTE kommer sakna med sjukvården i Indien är att jag inte behövt sitta i någon väntkö och att medicinerna är så galet billiga. Ett paket värktabletter (likvärdiga med Pamol) kostar sisådär 1,30kr :)