We have now been in India for three months and the time has come to go home to Sweden and meet our families and friends (eventhough we seem to find more and more reasons to stay!) We are so very thankful for the great kindness and hospitality that has been shown to us. It has been a true blessing for us to visit many homes and meet many different people. We are very thankful that we have got the oppurtunity to pray with many of you. we will continue to pray for you, the different congregations we've been to and the HCC church.

Even before we came here, HCC and India had a big place in our hearts because of the contact our churches hav had through the years and now after three blessed month that special place has grown and we will forever keep you in our minds.

 

Before we took the flight to India, Maria Bark gave us one last advice, she said; "Nothing will be as you expect it to be but try to just go with it". And she was right. For example; we had promised our parents (and ourselfs) NOT to go on the bike but already the first week we were going tripleseat... -and we enjoyed!

 

"Prabouh me sada
anandit raho
Me phir keta ho
anandit raho"
(if you don't understand what I was trying to write it says;
"rejoice in the Lord, once again I say rejoyce in the Lord")

We have had so many reasons to rejoyce in the Lord during this journey! To see different churches, hear wonderful testamonies, see the great social work that HCC is doing, praise the Lord by dancing like crazy ;) and so many different things! We have seen God here, through you -his disciples!

We hope that this exchange between our churches will continue so that we always may now that we are brothers and sisters across the borders- one in christ. And so that we can inspire each other, help and learn from each other.

 

 

-hänger köpcentrum; shoppar på Levis, dricker julchoklad på ett fik, spanar in senaste elektroniken, äter spännande indiska frasbollar med mosadpotatis och söt sås i (mums!)
-för Emmas del firar utan familjen
-firar jul tillsammans :)<3
-åker rikshaw
-firar i Indien!

 

Vi har haft en mysig stressfri dag där vi kunnat göra vad vi vill. Tänt ljus och myst, pratat med våra älskade och saknade familjer, gett varandra små julklappar (inte det lättaste att köpa till varandra när vi nätt och jämt sitter ihop ;)) och lyssnat på julmusik förstås! Nu har vi sett en fantastiskt fin och sorglig film. "Extremely loud and incredible close". Jag (Emma) grät igenom nästan hela filmen. Nu ska vi runda av dagen med julevangeiet och en egen liten midnattsmässa, för som jag läste på någons facebookstatus idag; "Jesus is the reason for the season" :)

God Jul vänner! Vi önskar er en välsignad juletid :)
kram Simma! :)

I torsdags tog vi tåget till Pimpri där vi fick en ordentlig dos julstämning! De hade pyntat kyrkan med färgglada girlanger i taket och bjöd på ett ordentligt julprogram med dans, sång, bibelverser som söndagsskolanbarnen lärt sig utantill, julspel med fantastiska kostymer, sketcher och så självklart en tomte! Jag och Simon bidrog med att också läsa en bibelvers utantill, Simon på svenska och jag på Hindi ;) "Gläd dig i Herren, återigen säger jag er, gläd er i Herren!"-Fil 4:4 För vår fantastiska insats fick vi varsin present innan det blev långdans på estraden :) Efter Julprogrammet fick vi hänga med ungdomarna och pastorn på christmas caroling igen! :D Kul tyckte vi och var taggade på att skråla till gryningen, men av ren omtanke (hoppas vi ;)) blev vi hemskickade vid klockan två för att vi inte skulle trötta ut oss trots försök att övertyga dem om att svenska vikingar (vi alltså) lätt klarar en hel natt av vakenhet men likväl hamnade vi i ett stort och fint hus där vi fick sova över natten :P

 

Fredagen bjöd på något vi länge sett fram emot; ett riktigt indiskt bröllop! :D Det var en fantastisk upplevelse, 2000 gäster var bjudna och tro det eller ej men brudparet gick in i kyrkan till ljudet av säckpipor! I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva...

 

 

 

 

  

I lördags var vi bjudna på julfest kl tre på eftermiddagen, så vi halv fyra började vi ta oss från lägenheten och till platsen för festen men när vi kom dit hade bara ca 10 personer kommit, om ens det... Men vi lekte glatt springtävlingar och luktade på den goda maten som puttrade i världens största gryta :) Fler församlingsmedlemmar trillade in efter hand och vid kvart över sju avslutades de sporadiska lekarna och programmet inne kyrkan började! Det bjöds även där på sång, dans och julspel samt nattvard. Vi var väldigt tacksamma över att allt var på engelska :) En lång men trevlig fest!

 

Söndagmorgon, da'n före doppare da'n, idag alltså, tog vi än en gång tåget till Pimpri -den här gången själva! *stolta
Vi var bjudna på lunch hos Vaishali men gick först på gudstjänst. Eftersom ungdomarna sjungit julsånger till sex på morgonen var medelåldern relativt hög och stackars pastorn som också varit med och sjungit julsånger hela nätterna höll nog på att nicka till. Som tur var hölls predikan av Ashish (han hälsar särkilt till Susanna och Thomas och Maria H vars kalas han närvararde vid för två år sen). Predikan var på engelska :D Jag tycker det var roligt att Ashish predikade på engelska och en kvinna översatte till Hindi och på vissa möten vi varit på predikas det på maharati och en översättning ges på Hindi eller vise värsa = för många språk i ett land? :P

 

Nu har vi druckit glögg, ätit lussekatter, pepparkakor och snickers till kvällsmat samt provpackat alla våra saker för nu är det inte långt kvar tills vi kommer hem till Sverige! Vi lämnar Pune på onsdag kväll och landar i Sverige på fredag morgon. :)

 

Kram på er och simma lugnt! ;)

Vi stod och vid gasspisen och kokade julgröt (havregrynsgröt med kardeumma, nejlika och kanel i) i godan råd när vi insåg det katastrofala; vi har ingen mjölk! Men tänk vilken tur att bara femtio meter ner för gatan ligger en liten minibutik så jag tog med mig 120RS och sprang ner dit. Vi är ganska trogna kunder där och mannen bakom disken gav mig glatt ett paket mjölk och ett paket apelsinjuice men sen blev det lite problematiskt för kalaset kostade 158RS.. Men tänk vad snälla människor det finns i världen, han bara skrattade och sa att jag kunde komma tillbaka imorgon med resten av pengarna :) Tur för mig!

 

Lika bra gick det inte tidigare idag när jag skulle beställa mat från Tandoor. Vi har beställt mat därifrån säkert 5-6 gånger (de har fri hemleverans och grym mat :D). Simon brukar för det mesta ringa, jag har så svårt att både förstå och bli förstådd. Första gången jag ringde dit slutade det med att de bad mig skicka ett sms med beställningen och addressen istället. :P Efter det har Simon fått sköta puckarna och det har gått alldeles utmärkt! När han ska förklara var vi bor säger de bara "yesyes, we know", ett tecken på att vi beställt lite för många gånger? HURSOMHELST idag kom vi fram till att det ändå var min tur att göra ett försök. Jag slår numret, någon lyfter luren i andra änden. Någon som samtidigt är ute i trafiken, troligen på en motorcykel eller dylikt och endast har för avsikt att låta mig lyssna på bruset för att efter en stund säga "call our other number, I am out". Okej tänker jag och ger det en ny chans. Någon lyfter upp luren och vi för följande konversation:

"Hello, is this Tandoor restaurant? My name is Emma and I would like to order some food"
"Bollah Mahrati!" (prata maharati)
"sorry, only English, maybe I can talk to someone else?"
"mrmmrjshj..."
"I would like to have mixed spring rolls and chicken drumsticks"
"sorry?"
"-jag upprepar ordern-"
"mixed spring rolls aur chicken drumsticks aur?"
"thats fine"
"okey. Where?"
"Silver Heritage appartment on BT Kawade road"
"Silva Heritch?"
"Silver Heritage appartment on BT Kawade road"
"wait.."
"Is it always the same guy who delivers the food? cause then he knows where we live.."
"Which floor? whats your phonenumber?"
"groundfloor, this number that I call from."
"homenumber"
"I don't have any..."
"kkcschshhhwiytcsa"
-han lämnar telefonen och det brusar en lång stund-
"hello?"
-samtalet bryts-

 

Vi väntade en timme men det kom ingen mat. Jag ska aldrig mer försöka mig på att beställa hämtmat i Indien. Tur att man är bra på annat.

 

Med vänlig hälsning, Emma.

 

Förresten gjorde jag något klantigt förut... Vi gick in i en skoaffär och jag går genast fram till en skohylla, lyfter upp ett par skor, kikar lite på de och ställer tillbaka dem. Dessvärre ramlar skon ner från sin ställning och stöter till skon jämte. Det blir dominoeffekt och plötsligt ligger fyra par skor på golvet... En robust man i medelåldern ser lätt ansträngd ut och ber mig gå in i butiken, innan han böjer sig ner för att plocka upp skorna. Jag ber om ursäkt och går längre in, lyfter ner och tittar på olika skor och sen går jag tillbaka till första hyllan igen och är extremt försiktig när jag lyfter ner skorna därifrån igen. Inget ramlar den här gången. Allt i sin ordning tills Simon pekar på en, två, nej fyra skyltar som hänger på skoväggen framför mig "Please, do not touch" oooopsie!

 

 

 

I helgen har vi fått flytta in hos vår vän Swapnil, och ni som känner honom förstår att det inte kan ha blivit annat än bra :)

 

I lördags var vi med på en ungdomsdag som "FICF" (freedom in christ fellowship) organiserade. En kyrka i Kondwha som Swapnil är engegerad i. Det var en bra dag fylld av lovsång, seminarier, diskussion, god mat och lekar. Vi är nöjda! Men vad vi är mest "nöjda" över är att Gud är så GOD, kan ni tänka er vad som hände? Vi tog en rikshaw till ungdomsmötet och lyckades få en riktigt trevlig chaufför som glatt pratade på om livet i Indien och när vi hoppade av önskade han oss Guds välsignelse :) Vad som också hände när vi hoppade av var att Simon ringde Swapnil, betalade föraren och klev ut. Det blev lite mycket på en gång för när rikshawföraren åkt iväg inser vi det som bara inte får hända; Simons väska är kvar i "bagageutrymmet" på rikshawn!" Med kläder, dagbok och mobilladdare... Dessutom verkar vi ha blivit avsläppta på fel ställe... Vi knallar ut till vägen där vi blev avsläppta, ber en bön och hoppas att föraren upptäckt väskan och i sin barmhärtighet vänder tillbaka. Men oddsen är inte speciellt stora. Swapnil och hans syster kommer och hämtar oss för att frakta oss till rätt ställe (bara några hundra meter bort) och preciis när vi ser dem komma ser vi från andra hållet rikshawn med den fina kristna chauffören komma mot oss :D och Simon får sin väska tillbaka :D! Praise the Lord! :)

 

Påväg hem till familjen Makasare stannade jag och Steffie (Swapnils lillasyster) för att köpa mutton...

 

 

Vi hade det hur bra som helst hos familjen, Åt god mat, skrattade, pratade, såg Kung Fu panda 2 och spelade gitarr & munspel... Så skönt att vara hos någon man känner, det blir avslappnat på ett annat sätt :) På söndagen var vi på gudstjänst i FICF kyrkan. Mötet började 9, men halv tio satte vi oss i köket för att äta frukost.. :P Det var en bra gudstjänst! Mycket dans och sång och ös och det fanns en fin gemenskap bland församlingsmedlemmarna :) Ett inslag i gudstjänsten var att vem som helst fick berätta vittnesbörd och 5-6 personer gick fram och berättade hur Gud på något sätt hjälpt och välsignat dem :)

På eftermidagen flög vi drake på Swapnils takterass :D

 

och på kvällen gick vi för förstagången på en indisk bröllopsfest! :D (Jag var uppklädd till tänderna i indisk saree och indiska smycken)

Igår kom vi hem från Bhiwandi (Mumbai) fyllda med ny kraft, energi och inspiration! Församlingen vi besökte där växer fram ur fattigdom och i hinduistiska och muslimska kvarter. Vi fick förmånen att lyssna till så många gripande vittnesbörd! Många människor som haft drog- och alkoholproblem som fått möta Jesus och fått sina liv förändrade. De flesta i församlingen har konverterat från andra religioner och är så inspirerande hängivna sin tro och församlingslivet. Vi bodde hemma hos pastor Sunil och hans familj i fem dagar och fick vara med på gudstjänster (de har 2x3h på söndagen. Första gudstjänsten i ett garageliknande utrymme med öppna dörrar), cottage prayer meeting (rekord i att klämma in människor i ett litetlitet enrumshus, de som inte fick plats på golvet stod utanför och lyssnade), "söndagskola" i ett litet hem i ett slumkvarter (Simon berättade om Jona och den stora fisken), kvinnomöte (Första gången Simon deltog på ett sådant) och vi blev varje dag hembjudna på mat hos olika fantastiska välkomnande församlingsmedlemmar. :)

 

Vårt böneliv fick lite utav ett uppsving här. Varje morgon kommer 2-3 medlemmar till kyrklokalen (som ligger i samma hus som Pastorsfamiljens lägenhet, bara en trappa ner) för att be. Pastor Sunil är i ständig bön, bokstavligt talat (till och med innan han svarade i telefon, för rikshaw föraren när vi åkte någonstans etc.) Innan vi gick någonstans bad vi tillsammans. Påvägen ut gick vi in i kyrklokalen och knäböjde framför korset. När vi kom "hem" bad vi och tackade Gud. På alla kyrkliga aktiviteter bad vi och vi har fått be tillsammans med så många människor! Vi har med glädje lovat att fortsätta be för Bhiwandi, för församlingen som växer men också möter så mycket svårigheter som för oss är svåra att greppa, och du får mer än gärna instämma i den bönen!

 

 

Maharastras nationalrätt har vi fått smaka på också! Chapatti fylld med en massa söta deg/kaksmulor som doppas i varm mjölk. Också en intressant lunch ;)
Men extremt mycket god mat har vi fått också :D Kyckling, mutton, fisk, ris, chapatti -you name it :) -mums!

ÄNTLIGEN har vi blivit invigda i indiernas förunderliga värld av sport; Cricket!!

Vi slog och kastade och tog runs tillsammans med en av ungdomarna i kyrkan som hängde där under hela tiden som vi var i Bhiwandi, kul för oss men vi hoppas att han är tillbaka i skolan nu istället för att lira lovsång på kyrkans tak med två glada svenskar ;)

 

Hem åkte vi tåg. Simon blev föst till tåget av en polis med betong och sen satt vi sedvanligt på bagagehyllan de 3 timmarna hem till Pune. Indien är ett spännande land ;)

 

Vi har haft några riktigt välsignade dagar och är nu tillbaka i Pune för att njuta av återstående TVÅ veckor innan vi är hemma i Sverige! Galet vad tiden går fort hörrnini!

 

Simma lugnt!:)

 

När vi skulle åka hem från Goa gick vi till en resebyrå och bokade en bussbiljett som skulle ta oss direkt från Margao till Pune. Efter ca 1h taxiresa från Palolem var vi framme i Margao och frågade på stationen om vår buss skulle gå som planerat, kl 18. Jajjamen, inga problem bara en timmas väntan så vi käkade pringles så länge. Efter en stund kommer det fram en man och frågar vart vi ska och när vi svarar Pune säger han att vi ska ta en annan buss kl 18.30 som ska ta oss till Panjim där vår Punebuss kommer avgå kl 20:00. Okej tänker vi och hoppar in i bussen. Efter knappt två timmar är vi framme i Panjim och hoppar ut på en kolsvart bussparkering för att hitta vår anslutande buss. Lättare sagt än gjort. Efter lite olika besked verkar det som att den ska komma kl 21 så vi väntar och hoppas på att få komma hem. Det enda som lyser upp parkeingen är bussarnas strålkastare, runt oss går försäljare. Någon försöker kränga en väska, en annan chai eller glass. Vi vill bara sitta ner men hittar inget bättre än ett upphöjt brunnslock där vi slår oss ner en halvtimme. Till slut kommer vår buss, det vet vi efter att ha frågat varenda chaufför på 6 olika bussar. Det visar sig att vi ska åka med en riktigt sovbuss med breda sängar och vi tänker muntert att "Det här kanske var värt att vänta på!" Sen börjar bussen rulla och vi inser att vägarna fortfarande är Indiska. Vi studsar bokstavligt talat upp och ner, slår huvudet i taket och packningen rullar runt i vår lilla hytt. Jag har aldrig mått så illa under en resa i hela mitt liv och var dessutom kissnödig från att vi hoppade på bussen och vi vet alla att det inte blir bättre av att skumpa fram. Efter några timmar stannade vi iallafall på något sjaskigt vandrarhem/vägkrog som kändes som en fängelsematsal men det fanns i allafall toalletter och jag var tacksam även om det kändes som att jag befann mig i en smutsig ladugård med trasiga väggar. Resten av vägen till Pune lyckades vi somna till och från och runt 6 snåret var vi framme. Jag hoppade ner från vår slaf och frågade "var är vi?" "Pune" "stannar bussen vid Pune station?" "Nej" "Vilket är nästa stopp?" "Swargate, vi är där nu" Och det kändes som ett bra ställe att kliva av på efter som det sas vara sista stoppet i Pune, och det var där vi klev på bussen TILL Goa. Så vi hoppar ut och ber en rikshawförare köra oss till BT Kawade road där vi bor och till en början verkar det inte vara några problem men när föraren säger "I don't use to go to Pune city. It is very far" Blir vi förvirrade. Det visar sig att bussen vi åkt med inte åkte in i själva staden Pune, utan droppade passagerarna i utkanten. Sådär 2,5 mil utanför. Det blev vår livs längsta (och dyraste) rikshawfärd. Genom bergen (där vi såg solen gå upp). På motorvägen mot Mumbai. På enkelriktade genvägar. I en hastighet på max 40km/h.

 

När vi äntligen började känna igen oss drog vi en lättnades suck och var mer än redo att slänga oss på sängen och sova lite ordentligt! Min kropp var inte helt inne på de banan. Istället fick jag fruktansvärt ont i magen, en smärta som höll i sig i åtta riktigt jobbiga timmar. Jag försökte ta värktabletter men kräktes upp dem. På kvällen lättade smärtan och vi kunde båda somna av utmattning.

 

Igår var vi oss en doktor för tredje gången den här månaden eftersom jag haft någon hudinfektion som inte vill ge sig och nu magontet och jag längtar efter Sveriges kliniskt rena undersökningsrum och tabletter som inte ligger i smutsiga plastburkar och doktorer som spritar händerna eller iallafall tvättar dem mellan patientbesök och kontakt med mediciner. Det känns nästan som man blir mer sjuk av att besöka doktorn än att låta bli. Alla tre doktorsbesök har jag dessutom fått olika sorters piller för att behandla samma hudinfektion, doktor nummer 2 gav mig en mirakeldos som fungerade över förväntan bra men fast jag bad om samma medicin hos doktorn igår fick jag något nytt. Jag som i vanliga fall är skeptisk mot att ta ipren och som brukar ha ruskiga problem med att svälja tabletter känner mig som rena tablettmissbrukaren den här månaden :P

 

 

Nu ska jag inte beklaga mig mer, men vill gärna att ni ber för oss den sista tiden som är kvar här så att den kan bli så bra som möjligt!

 

Gud välsigne er!
//Simma genom Emma

 

 

 

ps. vad jag INTE kommer sakna med sjukvården i Indien är att jag inte behövt sitta i någon väntkö och att medicinerna är så galet billiga. Ett paket värktabletter (likvärdiga med Pamol) kostar sisådär 1,30kr :)

In i den lagade jeepen tillsammans med familjen Keskar och mot Aurangabad! En timmas resa med fantastisk utsikt längs den delvis skogskantade vägen. ”Life is not meausered by the number of breath you take but by the number of moments that take your breath away” har någon sagt, och när vi hoppade ur bilen för att titta på utsikten tappade vi båda andan. Det var makalöst! En höjd och ett djup som inte kan beskrivas, berg och små vattenfall och långt där nere fält och grönområden. Innan andlösheten förde oss in i medvetslöshet åkte vi vidare till ett fort som byggdes på 1400 -talet. Vi vallfärdade hela vägen upp till toppen och pustade sedan ut framför ännu en fascinerande utsikt. Det här med att vara uppe i bergen är ganska fett! Det bästa (typ) med fortet var att det sprang runt små skitsöta ekorrar där och träden var ockuperade av apor. Det var förstås inte bara utsikten som var fascinerande, hela bygget är otroligt! Jag är glad att jag inte behövde släpa upp järnkanonen för alla tusen (?) trappsteg, för att inte tala om att bygga trappstegen och fortet… Vilket jobb! Men det var väldigt smart byggt för att skydda mot inkräktare. Jag har alltid gillat fort. De är tidslöst vackra och bär på en historia. Jag undrar vad de män som för många år sedan höll utkik i det högst belägna tornet, dagdrömde om?

Efter några timmar åkte vi vidare till nästa sevärdhet; Ellora caves! För några veckor sedan var vi på Elephanta Island och kollade in grottorna där och fascinerades, men det här mina damer och herrar var så mycket fetare! Hundratals statyer urkarvade i bergväggen, elefanter, gudinnor, gudar, tempel och offerplatser. Och ännu fler apor! (inte i sten alltså, riktiga). De hoppade på bilar, satt och chillade med en banan i handen, drog i varandras svansar och hoppade i träden. Coola, smarta och faktiskt ganska otäcka, man vill gärna ha dem som allierade om ni förstår vad jag menar…

Sen åkte vi hem genom skogen. Familjen Keskar berättade att man kan se leoparder efter mörkrets inbrott (hur man nu ska kunna se dem i mörkret…) men trots uppspärrade ögon mellan tupplurarna såg vi inte en enda. Det var ändå mysigt att skumpa fram där på vägen, högt uppe på berget omgiven av skog, sten och troligtvis en mängd djur någonstans i mörkret.  

Majs förvarade i hyddor. Färsk koriander, grön och röd chilli, chico bär, mangoträd, lime, ingefära, sojabönor, linser, bananer och bomull. Allt detta har vi fått se på dagens lantbruks utflykt. Det var väldigt vackert och intressant att se hur det vi köper packeterat i affären från början fått liv och växt upp och skördats. Det är skördetid nu. Majsen förvaras i hyddor i väntan på att jordbrukarna ska få ett bättre pris för den. När priset är bra kan majsen säljas för 1000-2000 RS/ 100kg. Alltså ca 20kr/kg. Ingefära är en riktig ”gamblingkrydda”, ett dåligt år kan man förlora mycket på att odla den. De tre senaste skördarna har gett dålig vinst. Men ett bra år kan man få 4000 RS/100kg -Det här året har bönderna tro på att det ska gå med bra vinst!

Bomullen som odlas här är till stor del organisk. En del i det sociala arbete som Monish (jobbar för HCC, har varit i Finspång och är vår värd här) för här är att informera om exempelvis miljörisker och miljövänligt odlingssätt. Jordbrukarna här har även fått lära sig om ormar för att minska antalet dödsolyckor orsakade av dessa slingrande varelser. Kunskap överlag är en viktig kärna för att få samhället att fungera och utvecklas. Här drivs också ett pojkhostel som finansierats av missionskyrkan i Finspång. Nu när det är Diwali är de flesta pojkarna inte här, men tre glada kids + ”chico” (Monish och Sunitas yngsta dotter J) har vi lekt med  idag! Vi har spelat bandy, lekt jaga (jag och Simon har verkligen jordens sämsta kondition! Vi kände oss som två skröpliga hundraåringar ;)) hör och häpna så lärde vi kidsen en sång - på Hindi! En väldigt enkel men rolig rörelselåt vi lärde oss på youth camp. Översatt går den såhär ”Jesus älskar mig jättemycket, jättemycket jättemycket jättemycket”

På kvällen åkte vi på gudstjänst i Rampurwadi. En plats vi hört mycket om och nu äntligen får se. Det var en fantastiskt mysig gudstjänst i en liten mörk lokal upplyst av ett stearinljus på väggen. Mötet var inte speciellt långt, kanske ca 45 min men det fanns en äkthet och en känsla av gudsnärvaro och jag tänkte ”Det är i de små sammanhangen som det är lättast att hitta Gud. Här är Gud”

Resan till kyrkan äventyrades då bilen ett par hundra meter från kyrklokalen bestämde sig för att ge upp. Något fel med kopplingen. Vägarna här är väldigt dåliga. Så vi fick låta bilen stå kvar i mörkret och gå sista biten, akta oss för komockor och lyssna på ljudet av apor vid sidan av vägen. Hem åkte vi rikshaw, väldigt skumpig färd! Men vi överlevde ;) Vi fick en matlagningskurs av Sunita ikväll, så den som vill och vågar kan få smaka på Indiskt á la Simma när vi kommer hem ;)

Nu ska vi kura ihop hos i sovsäckar och täcken och försöka stänga ute kylan - här märks det att det är vinter. Ca 10 grader ute och ingen värme där vi sover.

Lev väl och simma lugnt!

Klockan är 05:39 (i Sverige, men det känns som att den inte är ett dugg mer här) och vi är precis hemkomna från Kengaon (tror vi). Orten där både Akshay och Steven David växt upp och där det finns ett stort socialt projekt som HCC stöttar. Vi åkte med Akshay och fick på hos hans föräldrar :)

 

Vi besökte  Mukti Mission som är som ett minisamhälle för föräldralösa, ensamstående kvinnor, blinda och förståndshandikappade och äldre. Det finns skolor, ett kök som lagar mat åt ca 500 kvinnor och barn varje dag, äldreboende, arbete för de blinda; de flätar korgar! :) Det finns en kyrka också som rymmer 2000 besökare. Hela samhället kändes väldigt fridfullt och det är ett fantatsiskt och viktigt projekt, grundat av Pandita Ramabaj

 

 

 

Skulle gärna berätta och förklara mer men nu måste vi rusa iväg! Vi ska åka till Pimpri idag, bo hos två familjer ochs en på måndag åker vi på ungdomslägret! Vi är tacksamma för era böner, just nu är vi båda ganska krassliga och Emma har precis blivit frisk efter några febriga dagar så vi hoppas på lite extra kraft och ork de här dagarna :)

 

kram på er! (Simma lugnt)

 

1. Strosande längs Arabiska havet 2. I Pune får man ingen färg, men i Mumbai.. 3.Galen kväll med dansande servitörer, guidning genom alla legendariska musikföremål men framförallt KÖTT :D 4."Uncle, do you have pani (vatten)? 5.Simon och Danni har fågelfobi, tillskillnad från den här killen 6.Bazarer på kvällen är något av det mysigaste! Och jag (Emma) har lärt mig att pruta! 7.Funderat på att skaffa ny lya? 8.Meloner, granatäpplen, anannas, satsumas, guava -you name it, we eat it! 9.Utanför "Chhatrapati Shivaji maharaj vastu Sangrahalaya (Prince of Wales Museum) 10.Paus i kricketmatchen 11.Danni på besök gjorde Indien lite roligare! :) 11.Gateway of India

När vi planerade för vår resa hit till Indien funderade vi på vad syftet skulle vara, vad vi ville få ut av resan och vad som kändes viktigt att fokusera på. Vi kom ganska snabbt fram till att det gärna ville komma nära människor och se och försöka förstå deras livssituationer och att möta människor på deras villkor, i deras hem. Om det var möjligt skulle vi vilja bo hemma hos familjer, som inneboende i kortare perioder. Nu sitter jag i ”vår” lägenhet och tänker med tacksamhet och värme tillbaka på den första familjen som välkomnade oss in i deras hem, en enkel boning i slummen.

Familjen är kristen och består av Uncle Peter Rut och Rajanish. Rajanish är 21 år och studerar sista året på ekonomiprogrammet på college, när hon blir färdig i vår ska hon börja jobba på bank. Rut är hennes mor och Peter hennes farbror. Rajanish far gick bort för några år sedan. Vi kom hem till familjen vid lunchtid och blev bjudna på dal (linsgryta), ris, chapati (indiskt bröd som äts till de flesta måltiderna) och ett frasigt friterat bröd som jag tror heter ”papper”. Rajanish serverade oss och Uncle Peter och såg hela tiden till att vi var nöjda och hade mat på tallrikarna. Hon och hennes mamma åt när vi var klara. Vi satt på golvet och åt förstås med händerna. Huset de bor i består av ett rum med kokvrå. Det finns två hårda sängar, en liten tv-apparat, en gasspis och olika kokkärl. På den rosa väggen med avflagnad färg hänger en hylla överlastad med gulnade tidsskrifter. Uncle Peter var författare. På väggarna hänger också fyra almanackor, något vi lagt märke till finns gott om i många hem. Varför ha en när man kan ha fler? På kortsidan sitter också en tavla som visar Jesus sista måltid med lärljungarna, från Bibeln, och ett kort på Uncle Peter och Ruts föräldrar.

Det är ett enkelt hem, ändå välkomnar de oss med värme och gästfrihet. Efter att vi ätit frågar Rajanish med den typiska indiska accenten ”are you tired? You sleep now!” Men vi är ju mer intresserade av att prata med familjen än att sova, så därför försöker vi övertyga dem om att även om vi ser trötta ut så är det ingen fara. Istället pratade vi en stund med Uncle Peter som kunde bra engelska även om det ibland var svårt att höra vad han sa. Rut sa inte så mycket alls. Hon var sjuk i feber och behövde vila sig. Om hon kunde engelska vet jag inte. Våra värdar bad oss sitta ner på sängkanten, själva donade dem i köksvrån eller satt på den andra sängen. Uncle Peter visade ett sånghäfte som han fått av sin pappa som var frälsningssoldat så vi bläddrade igenom häftet och hittade flera sånger som både vi och Uncle Peter kunde!

När klockan närmade sig fyra blev det dags för oss att åka med Uncle Peter på bönemöte där vi också skulle träffa pastorn. Det var vi tre, två pastorer, tre kvinnor ur församlingen och en kille på 12 år som samlades i en lägenhet. Det pratades och skrattades och delades minnen (allt på Hindi) och sedan predikade pastorn och vi bad tillsammans. Sen bjöds det på den populära rätten Biryani som vi fått på nästan varje bönemöte. Innan vi åkte ”hem” till slummen igen sjöng vi några sånger på Hindi. Även om vi inte förstår riktigt vad vi sjunger börjar vi lära oss några av sångerna, och annars kan man klappa i takt. Det är det ”instrument” som används ihop med sången på mötena.

Tillbaka hos familjen drack vi chai tillsammans och fortsatte att sjunga sånger från Frälsningsarméns sånghäfte från. Utanför spelades HÖG musik och barn dansade och slog i takt med små trästavar framför en stor avbild av en hindusik gudinna. Det pågick nämligen en stor festival till hyllning för nio olika hinduiska gudinnor, en festival som därför skulle nio dagar med musik långt in på natten. Framåt tiotiden kom frågan igen från Rajsnhi (mer som en uppmaning den här gången) ”are you tired? You sleep now!” så vi tog våra tandborstar och följde med Rajshni till framsidan av huset där det fanns ett hörn, insynsskyddat genom en mur av tegelstenar, där vi kunde doppa tandborstarna i ett kärl med vatten och spotta ut det vita löddret på marken och se det rinna ut genom ett runt hål i väggen. Det kändes mysigt att stå där, lite som att vara på läger eller campa fast utan tält. Borsta tänderna i månskenet till ljudet av indisk musik och skällande hundar. Innan vi la oss för att sova var vi tvungna att besöka toaletten. Hemma i Sverige (eller i flera av hemmen vi besökt här) skulle jag bara ursäktat mig och frågat efter damernas. Här blev det ett lite större projekt. Familjen vi bodde hos har ingen egen toalett. För 30 RS (ca 5kr) i månaden har de tillgång till en gemensam toalett som de allra flesta i slumområdet använder. ”Kan de använda den så kan väl vi också det” tänkte jag och Simon. Men familjen var klart övertygad om att det inte var en bra idé. Den städades tydligen bara var tredje dag och var däremellan väldigt äcklig. Så vi fick aldrig se den utan fick istället låna en toalett av grannarna som hade en egen på taket. Den var fräsch för att vara ett hål i marken med plastlock och utanför toalettbåset var det fint att stå och se kåkstäderna uppifrån. Fyrkantiga ihoplappade lådor av olika material, klädsträck med färgade och grå tygstycken, gula röda och gröna glödlampor hängde som ett lysande tak över en av kåkgränderna.

Simon fick sova i en av sängarna, Rut i den andra. På ett cm högt underlag av filtar och en bastmatta låg jag och Rashnij. På golvet nedanför Simons säng sov Uncle Peter. Att ligga på golvet hade jag inte mycket emot, däremot var kudden stenhård. Men jag lyckades somna några gånger till den hinduiska musiken. Rashni satt vid fotändan på vår ”säng” och pluggade ekonomi några timmar innan hon också drog täcket över huvudet, bokstavligt talat.

Det finns många gatuhundar här i Indien och på dagen gör de inte mycket väsen av sig, det är istället efter tolvslaget som kriget bryter ut och ylanden och skällande skär genom natten. Klockan sju väcktes vi av ett ”kucekliku” från en tupp som spatserade utanför dörren. Uncle Peter var redan uppe och i färd med att koka vatten över öppen låga. Rashni gick också upp men sa åt mig och Simon att fortsätta sova. Framåt nio väckte hon mig och undrade om jag ville ta ett bad. Min spontana tanke var ”nej, det är ju bättre att jag gör hemma i lägenheten i en ordentlig dusch. Jag tvättade ju mig dessutom igår” men hon insisterade så jag följde med ut till hörnet där vi borstat tänderna kvällen innan. Hon pekade på ett stort metalliskt kärl med varmt vatten, det som Peter kokat upp tidigare, och ett kärl med kallt vatten samt en tvål. Sen stängde hon dörren ut mot gatan och den in mot huset så att jag skulle kunna vara ensam. Egentligen kände jag inget större behov av en noggrann rengöring, men hur ofta får man chansen att tvätta sig innanför en tegelmur under klarblå himmel och med en strålande sol som belysning? Efter att av ren klumpighet tappat min midjeväska med pass och viktiga papper i en av hinkarna med vatten (det gick bra) njöt jag riktigt av att hälla det varma vattnet över mig med hjälp av ett litermått och se vattnet rinna ut genom det lilla runda hålet i väggen. Efter uppfräschningen fick vi frukost; vitt bröd med sylt och en kopp svart te.

Framåt förmiddagen åkte jag och Simon tillbaka hem till lägenheten. Simon hade dragit på sig en förkylning och lite feber. Familjen var ledsna att vi skulle gå så snart, de hade gärna sett att vi stannat hela dagen. Men vi lovade att komma tillbaka och träffas igen.